Veckoreflektion 5

20 Februari

Veckoreflektion 5

Det har varit en tråkig vecka. Jag har varit sjuk och missat både måndagens föreläsning och fredagsseminariet. Jag var med på torsdagens seminarium och även föreläsningen på förmiddagen, eller ja, halva föreläsningen i alla fall. Eftersom jag bara varit i skolan under torsdagen så kommer jag att fokusera den här reflektionen på mina tankar kring just den dagen. Trotts att mitt mående inte varit på topp de senaste dagarna kan jag ändå säga att det positiva med den här veckan var att jag hade gott om tid att göra onsdagsuppgiften och läsa Vygotskij-boken som jag tyckte var väldigt intressant.

Jag hade ganska stora förhoppningar på seminariet under torsdagen som jag förstått skulle bygga på boken av Vygotskij. Märkligt nog nämnde seminarieledaren, vad jag minns, inte Vygotskij en enda gång under seminariet förutom då jag efter att seminarieuppgiften presenterats uttryckligen frågade om vi på något sätt skulle förhålla oss till det underlag vi läst inför seminariet och fick då svaret att ja det skulle vi förstås göra. Jag tyckte dock inte att uppgiften anknöt på något direkt sätt och eftersom hon inte nämnt boken överhuvudtaget fick jag en känsla av att hon varken satt sig in i, eller brytt sig om att utforma seminariet med utgångspunkt i, den aktuella litteraturen. Visst berörde vi sociokulturella frågor och sådant som går att koppla till det vi läst men jag hade gärna sett en lite tydligare anknytning där det framgick hur vi kunde tänkas förhålla oss till Vygotskijs tankar i seminariediskussionerna. 

En annan sak jag reagerat på är att det inte blev någon diskussion kring de mer problematiska inslagen i Vygotskijs skrift. Om man väljer att använda en bok skriven 1930 som obligatorisk text till ett litteraturseminarium så tycker jag att seminarieledaren måste kommentera den något förlegade perspektiv och den människosyn som kommer till uttryck i texten. Med tanke på textens ålder hade det väl kunnat vara värre men jag reagerar ändå när jag läser t.ex. sidan 36 där det talas om mörkhyade och vita som i följande sats tillskrivs attributen primitiva respektive civiliserade, på någon annan sida pratar Vygotskij om dvärgar med stora huvud och vita fingrar. Hade jag varit seminarieledare hade jag nog inlett med ett samtal i syfte att sätta texten i sitt rätta historiska perspektiv.

Jag upplevde hela strukturen kring seminariet som otydlig och dåligt genomtänkt. Ledaren nämnde till och med själv att det var lite kaosartat kring planeringen mellan henne och Hdk. Jag märkte inget kaos, det var väl på sin höjd lite förvånande när hon t.ex. meddelade att hon var tvungen att gå kl. 15 trotts att det var schemalagt till kl. 16 men något kaos var det ju inte. Jag såg inte heller något som hindrade att seminariet hade genomförts som det var tänkt, alltså med utgångspunkt i den förberedande uppgift vi fått, den som dels gick ut på att ta med en bild som exemplifierar en blandning av fantasi och reproduktion och dels tänka till kring hur man skapar miljöer som gynnar kreativitet och lärande. När uppgiften kom på tal meddelade seminarieledaren att hon hade ändrat sig och ville skjuta upp det som hade med förberedelserna att göra till nästa seminarium, väldigt irriterande tycker jag eftersom det i alla fall gav mig känslan av att detta då var något som förberetts helt i onödan. Jag tycker det var lite respektlöst av henne att inte höra studenternas åsikt om saken utan bara bestämma sådär. Det bidrar inte direkt till motivationen att komma väl förberedd till seminariet om det ändå inte spelar någon roll.

Jag kanske hakar upp mig på allt som var negativt nu, de diskussioner som fördes var ju faktiskt givande, men den allmänna känslan jag fick av hela torsdagen var inte alls bra. Min besvikelse började redan på föreläsningen under förmiddagen. Jag får inte ut någonting av att sitta och lyssna på någon som räknar upp information om saker och ting utan att sätta informationen i perspektiv eller sammanhang som skapar mening och betydelse. I det här fallet handlade det om barns bildskapande med utgångspunkt i en stadieteori. Jag tyckte att det som sades var otroligt grundläggande och onödigt att lägga föreläsningstid på då det som sades under föreläsningen, åtminstone inledningsvis så länge jag var kvar, med all tydlighet framgår i litteraturen. Det var mycket uppräkning utan fördjupning och sammanhang. Jag försökte bli intresserad av det som sades genom att ställa några frågor för att om möjligt få en lite djupare förståelse, jag undrade t.ex. över anledningen till att forska kring barns bildskapande och hur forskningen kunde ses i en historisk kontext, jag försökte anknyta till Vygotskij som också presenterar en stadieteori i den bok vi läst. Det gick inget vidare, det snurrade in sig i långa resonemang och andra i klassen bad henne ”hålla sig till föreläsningen”. Jag kände att jag inte stod ut med att sitta där och lyssna på uppräkningar utan att ställa frågor men samtidigt ville jag ju inte förstöra för dem som tyckte föreläsningen var intressant. Jag tänkte att eftersom jag ändå släpat mig dit så ville jag ge det en chans, jag satt och lyssnade i ungefär en timme innan jag kände att det verkligen var dags att gå.

En tanke som slagit mig är att det kanske finns en pedagogisk idé bakom att erbjuda märkliga och bristfälliga inslag i undervisningen för att vi som blivande lärare skall börja tänka kritiskt kring pedagogiken och se möjligheter att göra saker och ting bättre i framtiden när vi själva bär ansvaret. Tidigare när jag gick en ledarskapsutbildning var jag med om en sådan situation där studenterna som arbetade i olika projektgrupper försattes i situationer som nästan oundvikligen provocerade fram konflikter i syfte att vi skulle öva vår förmåga att hantera olika sociala situationer, konflikthantering, få en bättre förståelse för gruppdynamik och se exempel på hur ledarrollen kan användas på mindre lyckade sätt etc. Det var ett ganska smärtsamt sätt att lära sig saker på men väldigt givande med tanke på att konflikthantering ofta är en stor del av arbetslivet och jag tror nog att jag haft en hel del nytta av de kunskaperna också när jag jobbat som lärare. På samma sätt hoppas jag att mina resonemang kring det jag ser som brister i lärarutbildningen skall hjälpa mig att förstå vad pedagogik egentligen går ut på så att jag skall få möjlighet att lägga upp min egen undervisning på ett vettigt sätt framöver. Jag tänker att det är kreativt att vara kritisk så länge man också tänker kring alternativa tillvägagångssätt för att genomföra saker på ett bättre sätt.

Ett kul sammanträffande med tanke på att Marina Abramovic var ämnet för det sokratiska samtalet jag missade är att den bild som jag hade förberett inför torsdagens seminarium handlar om just Abramovitcs verk Artist is present. Bilden/bilderna, är en serie av den belgiske tecknaren Brecht Vandenbroucke. Det är ett exempel som på ett tydligt sätt illustrerar hur reproduktion och fantasi samspelar för att skapa en engagerande berättelse, tycker jag. Jag tycker också att det är väldigt befriande att se att det går att skämta om konst som är såpass upphöjd och hyllad som det här performanceverket verkar vara.