Assignment 1

4 februari

Assignment 1: presentation och tankar kring den första gestaltningsuppgiften

Såhär var uppgiften formulerad:

Köket är källan,

materialet finns,

bygg din egen värld.

Här är min gestaltning:

Kommentar till gestaltning

Jag komponerade en bild som berättar om en ganska vanlig vardagssituation, det är onsdag förmiddag, jag sitter i köket, dricker kaffe och tecknar i sällskap av min hund. Jag tänkte som så att tecknandet är ett sätt att bygga egna världar, materialet finns, det är enkla billiga medel som används, papper och penna. Jag befinner mig i köket. Bilden är tagen med mobilkamera.

Reflektion

Formuleringen av den här uppgiften gav upphov till några ifrågasättande tankar kring det sätt jag upplever att vi förväntas jobba med gestaltning i utbildningen och vad jag tänker att det säger om synen på vad bild ”är” och vilka egenskaper som är viktiga i rollen som bildlärare.

För mig känns det tyvärr som om den här uppgiften uppfyller de värsta klichéerna om vad konstnärligt arbete handlar om och jag kan inte se att uppgiften har någon direkt relevans för min framtida kompetens som bildlärare, vilket är tråkigt. Utbildningen måste ju upplevas som meningsfull för att studenterna skall utvecklas. Jag upplever inte den här uppgiften som meningsfull och om den är någotsånär representativ för kommande uppgifter gör den mig också kritisk till hela upplägget där assignments intar en central roll i kursens examinerande moment. Det är ett problem för mig om utbildningen som jag hoppades skulle bli en spännande och lärorik tid istället bland annat på grund av uppgifter som denna leder till frustration och uppgivenhet. Det är problematiskt inte minst eftersom jag nu lånar pengar och lägger flera år av mitt liv i hopp om att få ökad kompetens och legitimation som krävs i bildläraryrket. 

Jag kan förstå idén med att göra någonting fritt och att gestalta visuellt utifrån associationer ur en text, men jag kan inte se att det är en uppgift som är lämpad att ha som ett examinerande moment i en bildlärarutbildning. För att göra en sådan här uppgift relevant i en lärarutbildning tycker jag att den också borde förankras i bildpedagogisk forskning och förklaras på ett bättre genomtänkt sätt än att säga att det handlar om fronesis och att det är viktigt att se saker på ett nytt sätt och ”öva sig” i gestaltning.  Vaga, odefinierade och tillsynes meningslösa uppgifter bidrar inte till att främja en professionell identitet hos oss som blivande lärare, tvärt om tror jag att den här diffusa pedagogiken bidrar till ett allmänt ifrågasättande av bildämnets roll i undervisningen. Jag menar inte att all bildundervisning måste utgå ifrån teorier och vetenskap, absolut inte, men när det gäller obligatoriska moment i lärarutbildningen så tycker jag att vi förtjänar ett bättre svar på frågan om varför vi gör det vi gör. Jag vill gärna se tydligare argument för att det vi gör har en mening, dels för min egen skull men också för att kunna förklara för andra vad utbildningen handlar om och vilka grunder det hela bygger på. Fronesis är ett bra begrepp men jag vill också veta varför det är viktigt och på vilket sätt vi jobbar med det.

Sen har jag också reflekterat lite över själva upplägget kring assignments och vilka moment i samband med dessa som som är/inte är examinerande. Att jobba med eget skapande i korta uppgifter är examinerande men att delta vid seminarier där uppgifterna diskuteras är det inte. Som jag ser det är det förhållandet något bakvänt eftersom bildläraryrket inte handlar om eget skapande utan om att hjälpa andra att lära sig saker genom att förmedla exempel, utmana tänkande, samverka, stötta och vägleda. Det väsentliga är inte att göra eget utan att möta andra människor, lära sig att ta in tankar och perspektiv, föra samtal kring konstnärliga processer och hur de kan utvecklas. För att det skall vara möjligt för oss att prata och reflektera kring processer måste det ju såklart finnas någonting att samtala kring men att tvinga fram samtalsämnet genom att göra en kort uppgift i veckan framstår för mig inte som någon bra idé. Det blir allt för lösryckt från ett verkligt sammanhang, något som endast görs för sakens skull, för att vi måste. Jag hade hellre sett en större frihet och variation att välja hur vi tar oss an gestaltning, att vi t.ex. kunde diskutera kring personliga eller mer allmänna exempel ur bildprocesser som vi hämtar ur egen eller andras tidigare konstnärliga produktion eller att vi kunde jobba med ett eget längre projekt under kursen som vi sen diskuterade ur olika perspektiv vid de olika seminarierna. Jag tror att en förankring i ett eget, mer långvarigt och djupgående bildprojekt dels skulle bidra till att föra in mer ”verkliga” exempel och dessutom bidra till att utbildningen upplevs som meningsfull för flera studenter. Vid sidan av att betrakta och reflektera så tror jag framför allt att det är genom att befinna oss i konstnärliga processer som vi lär oss att förstå olika sätt att se på bild/konst men för att ta oss in i sådana processer krävs engagemang, vilja och tid. Just därför borde det vara en större frihet när det gäller på vilket sätt studenterna förväntas ägna sig åt gestaltning, särskilt eftersom gestaltningsmomentet är examinerande vilket bidrar till känslan av att det är något som måste göras. Gestaltningen borde vara mer upp till var och en att ta sig an på det sätt som känns riktigt medan seminarierna däremot borde vara obligatoriska med fokus på att ge exempel och kunskap kring hur vi kan betrakta och samtala kring bildprocesser utifrån intention, praktiska omständigheter och bedömning med mera.